Dagen igår i Köpenhamn blev väldigt lång. Avfärd från Linköping 07:00 och kom tillbaka 21:58. För en gångs skull stämde uttrycket att det går som på räls, vi var till och med tidiga till Lund och Malmö på vägen ner, bra jobbat SJ!
Vi promenerade runt i ett blåsigt Köpenhamn under några timmar och letade oss fram till det fik där vi skulle träffa Cissi. Gick i lite affärer mest för att värma oss men fick även tag på varsin långkjol.
Mötet med Cissi (som startat barnhemmet Kids of Uganda) var otroligt givande och den renskrivna informationen är 4 sidor lång. Nedan görs en liten sammanfattning:
Uganda är ett väldigt lugnt land och känns väldigt säkert. Kampala är en av Afrikas säkraste huvudstäder och det är inget problem att göra sig förstådd, alla vuxna pratar engelska. Tempot i landet är lugnt och det är viktigt att vi anpassar oss och inte stressar dem eller försöker göra för mycket. Det är svårt att boka eller planera in saker för långt i förväg, vi måste ta det lite ad-hoc. I allmänhet finns ett dåligt självförtroende i landets befolkning där vita kommer dit och är experter och visar hur man ska göra. Vi bör därför framhäva att vi är där för att lära av dem, att vi inte är några experter utan att de är det. På så sätt kan vi stärka deras självkänsla. Vi ska också gärna låta dem hjälpa oss mot betalning, dvs att vi betalar dem för att tvätta åt oss osv. På så sätt kan vi bidra till deras självförsörjning.
I Uganda visar man vänskap genom att ge gåvor till varandra. Vi blev uppmuntrande att köpa saker där nere som vi kan ge bort, på så sätt stöttar vi landets ekonomi. Läsk och socker är en lyxvara så att ge bort godis är alltid populärt, till stora som små.
På Guest Houset (där vi kommer bo) och på barnhemmet finns solceller installerade som gör att det alltid finns el att tillgå. På barnhemmet finns också WiFi som man kan fylla på med datatrafik genom att gå till butiken och köpa mer, lite som ett kontantkort.
Man äter mycket bönor för att få i sig protein eftersom kött är väldigt dyrt. Cissi tipsade oss om att, ifall vi blir trötta på bönor, ge pengar till Rose (barnhemsföreståndarinnan) för att köpa en höna. Då fick vi gärna vara med och slakta den också, man ska inte äta nåt man själv inte kan döda heter det ju. En höna kostar ungefär 20 000 Ugandiska Shilling vilket motsvarar ungefär 52 kronor.
Om vi får möjlighet att turista bör vi besöka kaffeodlingar, Mount Elgon, Sipi Falls eller Murchison Falls. När vi letade hotell i Kampala letade vi först efter ett med pool och Cissi sa att man ofta kan betala för inträde till poolen bara för en dag. Låter trevligt om det finns tid den sista veckan av vår resa.
När vi kommer ner till Entebbe flygplats kommer vi bli upphämtade där av en chaufför som kör oss till Bubulo. Den resan tar ungefär sex timmar, man mäter inte hur långt det är i km utan i tid eftersom avståndet är irrelevant.
Vi fick också tips om kläder, träningsbyxor som går nedanför knäna är bra eftersom de andas. I byn kan man ha långkjol och så men i huvudstaden Kampala blir man uttittad om man skulle ha kjol på sig. Jag och Lina hade också tänkt att våra rejäla, praktiska friluftssandaler skulle bli perfekta att ha när vi är där nere. Tji fick vi för man bör ha heltäckta skor om man inte vill åka på att få någon parasit. Cissi hade själv haft larver som äter köttet i fötterna vid ett par tillfällen. Då hade Rose fått skära upp hennes fötter och klämma ut larverna.... Heltäckta skor it is alltså!!
De lokala tvättmedlen och tvålarna är väldigt starka, vi bör inte försöka oss på att tvätta med deras tvättmedel för då kommer vi åka på rejäla frätskador. Jag känner nog att jag gärna tar med mig schampoo och så hemifrån... :)
På hemvägen lyssnade jag på Hans Roslings Vinter i P1. Otroligt intressant och han pratade mycket om hur dålig koll vi i Sverige har på hur världen ser ut. Och hur mycket den förändrats på bara 50 år. Bland annat föds det i snitt 2,5 barn per kvinna (5 barn i snitt på 50-talet) och att medellivslängden är 70 år. Svenskarna som gjorde en undersökning och fick tre alternativ att välja på var sämre än slumpen på att ha rätt. Ganska skrämmande. Dessutom får idag 80% av världens ettåringar de barnvaccin som behövs. Det känns skönt att höra, det finns hopp! Dock kan man ju som sagt konstatera att informationsspridningen behöver bli bättre, man måste ju kunna visa på att de insatser man gör faktiskt haft någon verkan.
Kram på er
/m
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar