Ännu en lärorik
vecka börjar komma till sitt slut, vi har genomfört vårt halvtidsseminarium
vilket betyder att vi snart ska vara klara…
Vad är en hållbar
produkt? Det är en fråga som vi har fått ställa oss flertalet gånger under de
här projektet. Enligt definitionen av hållbar som World Commission on
Environment and Development kom fram till 1987 är hållbar utveckling något som
tar hänsyn till miljö-, ekonomiska- och sociala faktorer. Det är också det som
vi har i åtanke i det här projektet. I många fall behöver dessa ställas mot
varandra och prioriteras vilket inte är optimalt men ändå är den bittra
sanningen.
Vi har under
veckan fått funderat lite på hur vi ska prioritera dessa och vad som är viktigt
i det här projektet samt vad som är viktigt i det stora hela. Det går att vända
och vrida på detta i oändlighet och det finns massor av olika perspektiv att ta
hänsyn till. Vi gör ju som bekant ett Examensarbete för två tekniska
utbildningar, en mot produktion och en mot produktutveckling det betyder också
att vi har akademiska krav att utföra arbetet med en teknisk infallsvinkel.
Därmed så ligger inte vårt fokus i arbetet på det sociala även om aspekten av
de sociala finns med. Vi har heller ingen möjlighet och tillräckliga kunskaper
att fördjupa oss i de ekonomiska aspekterna kring produktionskostnader,
distributionskostnader och liknande även om detta också finns i åtanke i den
mån att produkten måste vara billig för att kvinnor ska ha råd att köpa den.
Som följer så är det i triangeln om hållbar utveckling miljöfokuset kvar och det
är det som vi kan bidra med dock utan att försumma de andra två helt.
Under vår resa
till Uganda såg vi att de hade stora problem med just att göra sig av med skräpet
som blir av deras produkter, dessa slängs utan kunskap om hur och var. I det
stora hela är det inte skräpet som bildas av bindor som påverkar miljön mest
utan utvinningen av de råmaterial som sedan ska bli en binda. Företag idag
arbetar stenhårt och fokuserat på att minska användandet av råmaterial genom
att förbättra materialen samt slimma designen och utveckla produktionsmetoderna
så det blir mindre spill. Detta är dom bra på och har resurser att genomföra. I
vårt fall så är det svårt att komma ifrån den nedskräpningen som vi såg på vår
resa, därmed är det något som vi önskar att lägga vikt vid i vårt arbete. Vi
fick nu i vecka lära oss att en kvinnas restprodukter från menstruation är ca
35 kg på en livstid, det är egentligen inte särskilt mycket i förhållande till
hur mycket annat som slängs, men många bäckar små. Det går också att vända på
det och se till att det är ett litet pris att betala för hygieniska och
fungerande produkter för alla kvinnor oavsett land. Dock är det idag väldigt få
kvinnor som kan använda kommersiella produkter, i Uganda var det ungefär 5 % av
kvinnorna som har råd och igår läste jag en artikel om att det i Indien är 88 %
som inte har råd med skydd. Bara i dessa två länder är det då flera hundra
miljoner kvinnor som inte har menstruationsskydd och om alla dessa skulle börja
använda sig av engångsartiklar utan möjlighet av bra och fungerande sopsystem
så blir det mycket sopor…
När vi har
intervjuat användare och experter i Uganda har de alla tyckt att en engångslösning
är den bästa metoden och vid våra möten med experter i Sverige har de också
lutat åt en sådan lösning. Detta beror på flertalet anledningar, den första är
hygien. Att ha möjlighet att använda produkten säkert utan risk för
infektioner, sjukdomar eller eksem kräver att produkten i sig är hygienisk och
att personen som ska använda produkten har möjlighet att sköta sin hygien med
rent vatten och gärna också tvål. Den sistnämnda av dessa två var svår att
uppnå på de platser som vi besökte under vår resa, då rent vatten fanns på
vissa platser men inte på alla och tvättmöjligheterna både före och efter
toalettbesök var väldigt små(läs minimaliska). I ett fall av användandet av en
flergångsprodukt så krävs det att den på något sätt ska rengöras innan och
efter användning. De flesta kvinnor vi pratade med ville inte ha en produkt att
tvätta då de inte skulle kunna göra detta i och med att kostnaden för
tvättmedel är för hög och att de inte kan förvara produkten någonstans då ämnet
mens och mensprodukter inte är något som det pratas högt om.
Nästa stora
aspekt är kostnad och ekonomi, fattigdom är ett utbrett och stort problem. Under
vår fältstudie och intervjuer så var det den absolut största anledningen till
att de idag inte kunde använda en produkt vid menstruation. De har inte råd att
köpa dem. Vi konstaterade också under vår resa att kunskapen och hantering av
pengar och att spara pengar var låg på just de platser vi besökte. Många
projekt gick i stöpet då det inte fanns pengar. Uganda behöver idag bistånd
från andra länder, dock har vi under resan också upplevt stor korruption där
biståndspengar och fattiga människors pengar går rakt ner i fel persons ficka.
Men de behöver inte bara pengar och saker, de behöver kunskap att själva kunna
bygga upp en ekonomi, att ha de möjligheterna som vi har. Detta problem kan
inte vi lösa alls i och med att dessa är sociala och politiska system som behöver
ändras. Men vi anser att det är viktigt att de själva kan producera inom landet
för att inte behöva importera, utan skapa både arbetstillfällen och öka de
ekonomiska förutsättningarna. Detta kan också vända och vridas på, exempelvis
finns det idag flertalet projekt där västerländska organisationer och personer
samlar ihop menstruationsprodukter för att sedan skänka dessa i
utvecklingsländer. Det är super, men de går inte ihop sig om de inte också får
utbildning i hur de ska skapa sig en inkomst för då blir de beroende av att vi
skänker saker vilket inte är realistiskt i längden.
Vi får ofta
tipset om menskopp när vi diskuterar vårt arbete, menskoppen är en oerhört bra
uppfinning, för de som har möjlighet att använda den, så har ni möjlighet köp
en! Dock är det svårt att motivera den till de kvinnor vi har träffat under vår
resa. Här är vår förklaring till varför. Menskoppen är väldigt dyr i inköp, i
Sverige kan vi köpa den på vissa apotek alternativt på internet och priset är
ca 300 kr. Bindor i Sverige kostar ca 30 kr (lätt att räkna på avrundning) i
Uganda kostade liknande paket och märken 10 kr så en tredjedel av priset. Så med
den förutsättningen så skulle en menskopp kosta 100 kr, 100 sek= 37 500 Ugandiska
shilling, detta är mer än en tredjedels skolavgift för ett barn. Det är pengar
som inte finns för de flesta Ugandier, för merparten hade inte råd med de 10 kr
som bindor kostade. Här kan ju vi hjälpa till genom att skänka menskoppar till
kvinnorna i utvecklingsländer, men som nämnt tidigare så är det väldigt många
fler kvinnor som inte har råd med menstruationsprodukter än vad det är med
kvinnor som har råd, så just den lösningen kanske inte är den bästa just där.
Summa summarum med
det här problemet är att det är väldigt komplext och har förmodligen inte samma
lösning i alla delar av världen, lite som att lösningen på bensinfrågan
förmodligen inte kommer vara bara en. Men vad vet vi, vi är ju inte klara än så
fortsättning följer…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar